Sjostakovitj, Dmitrij: Symfoni nr 9

När det andra världskriget var slut väntade sig alla en storslagen symfonisk segerhyllning från Sjostakovitj. Han hade redan skrivit åtta symfonier och var därmed framme vid den magiska 9:an. Alltsedan Beethovens nionde symfoni har både publiken och många tonsättare skruvat upp nästan vidskepliga förväntningar på en symfoni med detta ordningstal. Dvs om det skall vara någon reda med en tonsättare skall han skriva nio symfonier, varav den sista för kör, solo och orkester och sedan skall han ha anständigheten att omedelbart avlida.
Förväntningarna på Sjostakovitj var med andra ord fördubblade. Och att resultatet betraktades som förbryllande är fortfarande begripligt, ty symfonin visade sig vara en kort, hastig och till synes lättsinnig historia. Men redan innan de socialrealistiska kulturkommissarierna vakuumförpackade verket under flera år, lade flera ryska kritiker märke till att glättigheten har en märklig underton. När man väl blivit uppmärksam på denna underton blir symfonin plötsligt begriplig som efterkrigsreaktion. Verket består av fem satser. De tre sista spelas atacca, alltså utan uppehåll mellan satserna. Man har uppfattat hela symfonin som en Haydnpastisch. Det är nog riktigt, men detta element utgör endast en av spänningspolerna. Hela första temat i första satsen har Haydnkaraktär. Andra temat bryter inte denna linje idémässigt: Förstatrombonen har en kraftfull upptaktsfigur, en stigande kvart, som emellertid fastnar på den andra tonen ungefär som om trombonisten glömt bort hela fortsättningen av temat. Resten av orkestern får fylla i med något annat. Trombonisten försöker två gånger till. Allt detta skulle Haydn säkert ha kunnat hitta på. Men klangligt brytes pastischen. Symfonins träblåsstyrka är den samma som hos Haydn och man förledes att tänka på hela orkestern som wienklassicistisk. Här finns emellertid flera väsentliga skillnader, där den våldsammaste är tre tromboner och en tuba. Dessa instrument saknas helt hos Haydn och förekommer normalt i detta antal först mot slutet av 1800-talet. När de så släppes loss tillsammans med trumpeter och en piskande virveltrumma i det andra temat och får spela något som i klaverutdrag inte låter oklassicistiskt, blir effekten Haydn skulpterad i metall och den spänningsfyllda undertonen är ett faktum.

Produced by KAN