Stenhammar, Wilhelm: Serenad

Stenhammar: Serenad F-dur

"Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som endast en nordbo kan" skrev Stenhammar i ett brev från Florens 1907. Vidare vill han komponera "något slags florentinsk vårdityramb, något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft." Detta är enligt Bo Wallner det tidigaste dokumentet om orkesterserenaden. Kontrasten mellan Nordens stränghet och Söderns sol och värme fick avgörande betydelse för Stenhammars skapande. Samtidigt med Serenaden, vars första version var färdig 1913, fullbordade Stenhammar sin andra symfoni i g-moll, ett av den nordiska symfonilitteraturens yppersta verk från denna epok.

Serenadens tonspråk är helt olikt, lekfullhet, lyrisk finstämdhet med betagande färgskimmer är utmärkande drag för detta synnerligen charmerande verk. Den inledande "Overtura" är ett underbart koloristiskt skimmer, den omsluter jämte den mera symfoniskt anlagda finalen tre satser som skall framföras utan uppehåll."Canzonetta" är ett innerligt intermezzo i form av en stiliserad vals, det inledande klarinettsolot går tillbaka på en dikt av Karlfeldt (Majnattsröster). Scherzot är verkets mittpunkt där Stenhammar släpper lös sin flödande fantasi med enorma spänningsfält från ljus till mörker."Notturno" är ett suggestivt nattstycke med naturlyriskt stämningsinnehåll. Tonspråket i sista satsen växlar mellan lyrisk kantabilitet och symfonisk arkitekturgestaltning. Denna mera symfoniskt anlagda sats skulle tveklöst kunna framföras separat. Det finns två versioner av "Serenad". Den första innehöll ytterligare en sats som nr 2, "Reverenza" (Hälsning), kanske uteslöts den i 1919 års version p.g.a. spellängdsskäl? I den första versionen gick yttersatserna i E-dur, "E-dur är alltid svårt i en orkester" lär Stenhammar ha yttrat, därför transponerade han till F-dur i den slutgiltiga versionen, som han förde till dopet i Göteborg den 3 mars 1920.

Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN