Strauss, Richard: Don Juan, symfonisk dikt

Don Juan är det första verk där Richard Strauss helt funnit sin egen stil. Endast 24 år gammal (1888) skapade han denna överväldigande elegant orkestrerade tondikt, som svepte med sig publiken redan vid det första framförandet. Don Juan-legenden finns i en rad olika versioner. Strauss valde som utgångspunkt Lenaus dramatiska fragment. Handlingen är den vanliga: Don Juan förför och överger en rad kvinnor och sedan dör han på slutet. Det speciella i Lenaus behandling av ämnet är att konsekvenserna för omvärlden av Don Juans handlande är ovanligt förödande. Till slut anser t o m Don Juan själv, att han gått för långt. Lenau har helt rensat bort de övernaturliga element, som oftast häftar vid Don Juans död. I en duell sänker han plötsligt värjan och låter motståndaren sticka rakt i hjärtat. Lenaus Don Juan är också ovanligt pratsam: Han motiverar och förklarar hela tiden varför han handlar som han gör. Han har väldiga teorier om att helt och fullständigt leva i ögonblicket. Samtidigt skall hans liv vara ett sökande efter den perfekta kvinnan. Målet är att dö av hennes kyss. När nu ingen kvinna lyckas kyssa ihjäl honom ger han upp. Det är oklart om hans duelldöd beror på detta eller om han försöker ta konsekvenserna av att ha drivit en teori för långt.

Strauss sätter inte, som i t ex Also sprach Zarathustra eller Eine Alpensinfonie, förklarande rubriker över avsnitt inne i partituret utan citerar endast tre av Don Juans små förklarande tal som ett förord. Musiken följer varken handlingen eller de tre citaten punkt för punkt. Förödelsen som Don Juan sprider omkring sig tycks inte intressera Strauss. Det är istället två andra sidor av historien som verkat locka honom: Möjligheten att helt identifiera sig med den ögonblickstörstande huvudpersonen och aningen om en rent musikalisk, elegant form som ligger dold i Lenaus drama.

Kompositionen öppnar med en hastig följd av flera teman, som alla kan betraktas som porträtt av Don Juan. Härpå följer en rad teman, som beskriver några av kvinnorna han möter och som får utgöra material för två stora kärleksscener. Efter den sista kärleksscenen kastar Strauss in ett nytt, heroiskt Don Juan-tema, helt utan stöd hos Lenau, men med magnifik musikalisk effekt.

Detta nya tema sammankopplas med de inledande i en scherzoliknande maskeradepisod, som slutar med en katastrof. De övergivna älskarinnorna visar sig helt kort och spöklikt. Efter en kort uppladdning återvänder inledningsmusiken i sin ursprungliga form och leder in i en utveckling som på många sätt påminner om rekapitulationen i en sonatform. Musiken stegras till en grandios höjdpunkt för att plötsligt utan förvarning avbrytas av ett dallrande pianissimoackord. Den dödande svärdsstöten utdelas av två trumpeter och stycket slutar kusligt känslosvalt och distanserat.

Produced by KAN