Strauss, Richard: Ein Heldenleben, tondikt

Richard Strauss' tondikt Ein Heldenleben från 1898 är dels en generaliserad hjältebild, men framförallt ett porträtt av Richard Strauss själv. Detta framgår tydligt av brev och nedtecknade samtal. Strauss hade både humor och självdistans - så hur är det möjligt med denna upphöjelse av sig själv till "HJELTEN"? Tondikten brukar delas in i sex huvudavsnitt: l. Hjälten. 2. Hans kritiker. 3. Hans hustru. 4. Striden. 5. Hans fredsverk. 6. Hjälten på gamla da'r. Dessa titlar emotsäger inte självförhärligandet. Men om man ser till det musikaliska innehållet förändras bilden avsevärt.
Avsnitt 1. är märkligt opersonligt och beskriver knappast Strauss, utan snarare Hjältefasaden.
2. Här är det å andra sidan helt personligt Strauss' kritiker. Han hade få -men dom han hade irriterade honom tydligen så mycket mer. Hjälten är, med andra ord, småaktigt långsint.
3. Det tredje avsnittet var enligt Strauss själv, ett porträtt av hans egen hustru: "en aning pervers, lite kokett, aldrig sig lik från det ena ögonblicket till det andra...". Hustrun spelas av en halsbrytande bisarr soloviolin, som frejdigt dompterar hjälten i form av resten av orkestern. Strauss var också, enligt alla rapporter, helt under hustruns kommando.
4. Striden utspelas i ett atonalt landskap där hjältens utpräglat tonala motiv, trots upprepade försök, aldrig får slå igenom och bli det musikaliskt styrande. När den verklige fienden dyker upp krossas hjälten som en lus av en ångvält.
5. Först när striden är över sträcker han åter på sig till musiken från inledningstakterna. Resten av avsnittet fylls av en rad citat ur Strauss' tidigare verk: Don Juan, Also Sprach Zarathustra, etc. För att sammanfatta: Hjälten är en småaktig typ som låter sig överköras av såväl hustru som fiender, men han skriver makalöst bra musik.
6. l det avslutande avsnittet påbörjas en pastoral som emellertid hotas inifrån av en dovt pulserande puka. Och det blir värre: När sluttakterna börjar närma sig, kastas musiken in i en skräckfylld mardröm. Inte heller här är det hjältens egna motiv som jagar maran på flykt. Han tröstas istället, som ett skrämt barn, av hustruns soloviolin. I de avslutande takterna klingar en fördunklad version av inledningen till Also sprach Zarathustra; En soluppgång förvandlad till aftonrodnad. Vad än Ein Heldenleben handlar om, så är det inte självförhärligande. Snarare verkar det handla om en djup insikt i den egna själens svaga skröplighet.

av Tore Eriksson

Produced by KAN