Strauss, Richard: Tod und Verklärung

Direkt efter det att Strauss fullbordat Don Juan 1888, gav han sig in i kompositionen av en ny tondikt - Tod und Verklärung. Redan tidigt uppstod ryktet att kompositionen skulle vara självbiografisk. Det var väl knappast så illa att någon trodde att Strauss hade dött och sedan nedtecknat stycket, men många fick för sig att han hade varit svårt sjuk och sedan rekapitulerat förloppet i noter, Strauss, som överlevde stycket med sextio år, protesterade själv mot tanken och förnekade samtidigt att det skulle vara erfarenheten av någon närståendes död eller en litterär förlaga som låg bakom. Alexander Ritter som introducerat Strauss i tondikternas hemligheter sattes att formulera ett program efter Strauss' skisser. Det tog sig formen av en kort dikt som trycktes i partituret och programmet vid uruppförandet. Strauss sammanfattade själv tondikten i ett brev 1894:

"För sex år sedan fick jag idén att i en tondikt framställa de sista döende timmarna hos en man som strävat efter de högsta idealistiska mål, kanske t o m artistiska. Den sjuke ligger till sängs, sovande med oregelbunden andning; vänliga drömmar lockar fram ett leende hos den djupt plågade mannen; han vaknar upp; han plågas åter av fruktansvärda smärtor; hans lemmar skakar av feber - när attacken är över och smärtorna släpper, vandrar hans tankar genom hans gångna liv; hans barndom passerar framför honom, ungdomen med dess strävan och passioner och sedan, när smärtorna börjar återvända, framträder frukten av hans liv, idén, idealet han försökt realisera och framställa konstnärligt, men som han inte kunnat fullborda, då det inte är människans lott att skapa sådana ting. Dödens timma närmar sig, själen lämnar kroppen för att i de eviga rymderna upptäcka allt det som den inte förmådde fullborda nere på jorden."

I Liszts ursprungliga idé om tondikten låg att den skulle förhålla sig fri till äldre formmönster - formen skulle styras av den programmatiska idén. I praktiken spökar dock oftast både sonat- och variationsformer etc. Även Strauss tillgrep i flera fall äldre former i sina tonpoem - rondo i Till Eulenspiegel, tema och variationer i Don Quixote, sonatform i Don Juan osv. Tod und Verklärung är förmodligen den tondikt där Strauss kommer närmast det "litterära" formidealet. Den visar förhållandevis få spår efter äldre formmönster. Den tematiska tekniken och principerna är däremot fast förankrade i den symfoniska traditionen. Liszts metamorfosteknik spelar också en central roll. Huvuddelen av stycket är en kombination av temaexposition, -genomföring och -metamorfos. Den inledande tematiska idén avbildar den sjukes oregelbundna hjärtslag. Den ryckigt synkoperade rytmen återkommer upprepat som ett dödshot. Här finns också teman för lyckliga barndomsminnen och passionerade kärlekshistorier m m. Det viktigaste temat är det som representerar de ouppnåeliga idealen. (Temat lånades, förmodligen högst medvetet, av John Williams till filmen Stålmannen). Tod und Verklärung leder fram till huvudpersonens död och in i en efterdödslig koda. Denna tycks konfirmera den ständiga spiritistiska erfarenheten: "Hur är det på andra sidan morbror Einar? - Jo Tack vi har det bra. Regnar det mycket? etc." På samma sätt är den musikaliska kvalitén högre hos "idealtemat" när det är jordiskt och ouppnåeligt. Efter döden får det aldrig den riktiga transcendentala stöten som så väl behövs i kodor av detta slag.

Produced by KAN