Stravinsky, Igor: våroffer

Stravinsky Våroffer

Stravinsky menade själv att han var "det kärl ur vilket Våroffer flödade fram". Ursprunget till verket förstärker detta intryck av en redan existerande gestalt, som utnyttjade Stravinsky som medium. Detta är inte menat i spiritistisk bemärkelse utan snarare så, att Våroffer låg berett strax under ytan av förkrigskulturen, stilutvecklingen och Stravinskys medvetande. Givetvis krävde kompositionen ett jättelikt, medvetet konstruktionsarbete för att framfödas, men ursprunget och drivkrafterna kan mycket väl ha legat färdiggestaltade. Den brutalitet vi har fått se utvecklas under 1900-talet tycks visserligen ha överraskat alla med 1:a världskrigets utbrott, men måste ha existerat som en kännbar underström redan tidigare. Kring 1910 hade flera tonsättare brutit sig loss från traditionen och visat att ett nytt tonspråk var möjligt, så även musikaliskt kan Våroffer ha framstått färdiggestaltat för Stravinsky. Det finns också ett överväldigande barndomsminne, som spelade en dominerande roll i verkets tillblivelse: Stravinsky svarade på Robert Crafts fråga om vad han älskat mest i Ryssland: "Den våldsamma ryska våren som tycktes komma igång under en timme och som gav intryck av att hela jorden sprack. Det var den mest underbara händelsen varje år av min barndom." Redan den ursprungliga idén till verket hade karaktären av något färdigt och utifrånkommande. Medan Stravinsky höll på med sluttakterna av Eldfågeln (1910) greps han plötsligt av en vision: "Jag såg i min fantasi en högtidlig hednisk rit: visa stamäldste som satt i en cirkel och såg på en ung flicka, som dansade sig själv till döds. De offrade henne för att blidka vårens gud."

Det har skrivits mycket om skandalen vid uruppförandet av Våroffer. Det har tolkats som att musiken var alltför revolutionerande ny. Det var säkert en faktor, men man bör också räkna med att koreografen Nijinskij visserligen var en lysande dansare men av allt att döma en hopplös koreograf, att Djagilev medvetet kan ha uppmuntrat till stökerier och att Paris-publiken tyckte om att bråka.

Den upplösning och ombildning av den klassiska traditionen som utgjorde förutsättningarna för Våroffer byggde i stor utsträckning på ett i detalj nybildat och komplicerat tonspråk, som gav även den vane lyssnaren få hållpunkter. Paradoxalt nog gick Stravinsky i vissa avseenden den motsatta vägen, ty trots att helheten ofta är mycket komplex är detaljerna alltid elementära och välkända. Harmoniskt och melodiskt bygger Våroffer nästan uteslutande på enkla och invanda figurer som dur- och molltreklanger, förminskade septimackord och diatoniska skalor. Det tematiska materialet är visserligen endast undantagsvis folkmusikcitat, men Stravinsky träffade stilen så exakt att man förmodligen kan hitta vändningarna i ryska folkmusiksamlingar. Rytmiskt håller han praktiskt taget alltid en stark pulskänsla levande. Över denna uppstår regelbundna taktarter med asymmetriska accentförskjutningar eller synkoper. Ofta pendlar han på ett oförutsägbart sätt mellan 2- och 3-takt. Men även när den musikaliska meningen blir som mest komplicerad förblir "orden" lättigenkännliga.

Ju äldre Stravinsky blev desto torrare blev hans förklaringar till verken. Våroffer hade emellertid en uppenbar laddning för honom, som resulterde i en mycket suggestiv skildring av balettens handling:
"I våroffer har jag velat skildra, hur naturen, den sig ständigt förnyande, lever upp med största intensitet, och hur ångest och hänryckning med den stigande saven griper växter och allt skapat. I förspelet (Lento) har jag anförtrott åt orkestern den fruktan, som varje känsligt väsen förnimmer inför elementens makt. Hela förspelet är hållet i mezzoforte. Melodin utvecklar sig i en horisontell linje, den stegras och avtager icke i och för sig, utan dynamiken uppkommer genom den växlande massan av instrument. Jag har velat återge naturens paniska skräck för den eviga skönheten, en helig fruktan för middagssolen, ett pan-skri, vars svällande öppnar vägen för nya musikaliska möjligheter. Det är på detta sätt orkestern skall skildra vårens födelse.
I första bilden uppträder ynglingar tillsammans med en uråldrig kvinna, så gammal att man ej vet hennes ålder. Hon känner till naturens hemligheter och undervisar ynglingarna däri. Hon springer nedhukad, till hälften kvinna, till hälften djur. Ynglingarna är samlade omkring henne; deras återhållna rytm sinnebildar vårens pulsslag. Nu kommer flickorna från floden. De bildar en ring, som förenar sig med ynglingarnas (Tranquillo). Deras sinnlighet har ännu ej vaknat, de liknar träden eller växterna, som står ensamma och likväl upplever befruktningens mysterium. De närmar sig ynglingarna men blott för att åter fjärma sig (Molto allegro). En ny rytm uppstår. Grupperna delar sig och börjar stridslekar, vilka övergår till verklig kamp. Så tar sig den inneboende kraften utlopp i lek och strid. Nu hör man en procession nalkas. Den vise kommer, den helige, stammens äldste präst. En skräck genomfar alla. Den vise välsignar jorden (Lento). Han ligger utsträckt med ben och armar utbredda och blir ett med jorden. Hans välsignelse är liksom ett tecken till en ny rytmisk groning. Alla kryper ihop och rör sig sedan i spiraler, oupphörligt växande, likt naturens nya, uppstigande krafter. Det är jordens dans (Prestissimo).
Andra bildens förspel (Largo) skildrar den hedniska natten. Dess hemlighetsfulla sång upprepas som ledsagning till den skugglika dans (Andante con moto), under vilken flickorna utpekar den plats, där den utvalda inneslutes för att ej mer bli fri. Den utvalda skall återskänka våren dess krafter, som ungdomen förut berövat den. De unga flickorna dansar omkring den orörligt stillastående (Vivo). Jorden är nu renad. Förfädernas andar åkallas och kretsar omkring den begynnande, högtidliga dansen (Lento). När den utvalda utmattad är nära att sjunka ned, gripes hon av förfäderna. Som giriga odjur smyger de fram för att hon ej i sitt fall skall beröra jorden. De för henne med sig upp mot himlen. Kretsgången av krafter, som återföds för att förgå och upplösa sig i naturen, är nu fullbordad och avspeglad i dessa symboliska rytmer.

Tore Eriksson

Produced by KAN