Pjotr Tjajkovskij hade just fullbordat sin numera tämligen bortglömda opera Smeden Vakula och fått en hedrande beställning från kejserliga teatern på en balett - det som skulle bli Svansjön - när han på vännen Sjilovskijs gods i Usovo började skriva på en ny symfoni. Det var den 17 juni 1875 och denna tredje symfoni skulle bli Tjajkovskijs ljusaste och mest okomplicerade, men märkligt nog också hans idag minst kända.
Det här var en period då tonsättaren var ovanligt mycket
på resande fot. Inom kort befann han sig i Nizy, där han fullbordade de två sista satserna, innan han via Moskva och Kiev anlände till Verbovka. Där kunde han den 13 augusti sätta punkt för hela symfonin, varefter han genast gav sig i kast med Svansjön. Han ägnade symfonin sju inspirerade veckor. I sin brevväxling med kollegan Rimskij-Korsakov sade sig Tjajkovskij vara tveksam över om han verkligen hittat några riktigt bra teman i symfonin, men däremot tyckte han att han lyckats bra med orkestreringen. Att han var så försiktig hänger säkerligen ihop med det som nyligen inträffat med hans första pianokonsert. Själv hade han varit mycket nöjd med den, men när han spelade upp den för kollegan Nikolaj Rubinstein vid Moskvakonservatoriet hade denne skällt ut konserten å det grymmaste och kallat den förskräcklig. Tjajkovskij hade blivit så deprimerad att han planerade begå självmord.
Noterna till symfonin skickade Tjajkovskij till Ryska Musiksällskapet och där började man repetera i november. Tonsättaren övervarade repetitionerna, ännu fylld av tvivel och det spelade säkert in att premiären den 19 november 1875 dirigerades av just samme Rubinstein. Men framgången blev betydande! Några månader senare spelades den också i S:t Petersburg. En kritiker menade att detta inte bara var årtiondets främsta musikaliska händelse i Ryssland, utan i hela Europa. Faktum är att Tjajkovskij i denna symfoni också är ovanligt europeisk, för att inte säga tysk. Visst hade han sneglat på Schumanns tredje symfoni, också den är för ovanlighetens skull femsatsig. Första satsens inledning är dessutom en mycket schumannsk sorgmarsch. Andra satsen är ett scherzo kallat ”alla tedesca” (på tyskt vis) och bjuder på ett av hans mest charmerande valsmotiv. Mittsatsen är ett elegiskt andante med värme och naturlyrik i träblåsarnas fina nyanser. Fjärde satsen är åter ett elegant scherzo. Det är först i finalen vi får förklaringen till beteckningen ”Den polska”. Detta är nämligen en polonäs, en av hans mest grandiost konstruerade symfonisatser.
Men namnet fick symfonin först när den första gången spelades i Crystal Palace, London 1899 av dirigenten Sir August Manns.

© Stig Jacobsson jan 09