Tjajkovskij, Pjotr: Symfoni nr 4 f-moll

Peter Tjajkovskij
Symfoni nr 4 f-moll

Tjajkovskij definierade symfonin sålunda: "Den är den mest lyriska av de musikaliska formerna. Måste den inte uttrycka allt det som inte kan fångas i ord, men som finns i själen och som vill bli uttalat?"
Detta kunde tveklöst stå som motto över samtliga den ryske mästarens sex symfonier. Känslor, stämningar, själslig kamp, skakande tvivelskval i ständigt växelspel med de mest heroiska triumfutbrott. Allt detta finns i rikt mått i den fjärde symfonin från 1877. Vid denna tid genomgick Tjajkovskij en svår kris. Just detta år hade han gift sig, äktenskapet blev visserligen av kort varaktighet men synnerligen olyckligt med ty åtföljande djupa spår i den översensible tonsättarens själsliv. Samtidigt fick han kontakt med den ryska adelsdamen Nadesja von Meck, som fram till 1890 gav honom en årlig pension på 6.000 rubel, en summa, som möjliggjorde ett av materiella bekymmer oberoende skapande. De båda kontrahenterna stod i ständig brevkontakt men träffades aldrig personligen!
Den ryske kritikern Assafjev skrev en gång om denna symfoni: "Den upprörda stämningen i det inledande allegrot är driven till det ytterstas gräns på ett sådant sätt att den lyriska upplevelsen blir dramatisk. I mellansatserna har denna stämning en betydande plats i själva helhetsstrukturen."
Blåsarnas inledande fanfarer är hotfulla och obevekliga. Tjajkovskij yttrade själv: "Inledningen innehåller fröet till hela symfonin, tveklöst kärnidén." Även om huvuddelen är valsartad och vek återvänder det obevekliga kärnmotivet. Mjukare slingor försöker göra sig gällande men den tragiska stämningen förtätas och behåller sitt grepp. Andra satsen, som inleds med ett sångbart oboetema, andas melankoli och resignation, en längtan till ett förlorat paradistillstånd. Tredje satsens första del är ett stycke fantastiskt flimrande musik.
Triodelens inledning har groteska inslag. I den följande delen ljuder marschmusik. Tre instrumentgrupper avlöser varandra: stråkar i första delen, träblåsare i andra och bleck i marschpartiet. I slutet blandas samtliga tre grupper. Finalsatsen är egentligen en variationssats över den ryska folkvisan "Det stod en björk på ängen". Inte heller här glömmer Tjajkovskij trots de mera positiva folkstämningsinslagen sitt vemod och sitt lidande. Trots allt slutar symfonin i fest och glädje, bl a med fanfarerna från inledningen, "fröet till symfonin."

Paul-Christian Sjöberg

Produced by KAN