Tveitt, Geirr

Ur Hundrad Hardingtonar

Geirr Tveitt föddes i Kvam i Hardanger, men studerade sedan i Leipzig (ursprungligen åkte han dit för att studera språk), Wien, Paris (med studier i instrumentation för Honegger och Villa Lobos) och Oslo. Han var en briljant pianist som framträdde i egna och andras pianokonserter runtom i Europas huvudstäder. Efter att periodvis ha varit styvmoderligt behandlad, kan man nu konstatera att han hör till de mest originella tonsättare som vuxit upp i Norden och man kan bara hoppas att hundraårsjubileet innebar att många av hans verk återupptäcktes. Det finns mycket att välja på, t ex fem operor, tre symfonier, sex pianokonserter och andra solokonserter. Det ärdessvärre ännu oklart hur många av hans verk som kunnat räddas efter branden i hemmet i Hardanger 1970, men ur resterna kommer nya verk i dagen. Han var bosatt på många håll och endast mellan 1942 och 1945 var han bosatt i den folkmusikaliskt rika trakt där han föddes. Men under dessa år skrev han bl a två konserter för hardangerfela och orkester. Dessutom samlade han in nära tusen folkmelodier, av vilka han valde ut hundra som utgångspunkt för det enorma verket Hundrad Hartingtonar, korta och kärnfulla vinjetter som i sig rymmer alla stämningslägen och uttrycksformer. Varje låt är arrangerad med imponerande uppfinningsrikedom, djärvt och precist. Han må ha varit konservativ i sina teorier, men som instrumentatör var han experimentlysten. Sammantagna målar dessa miniatyrer upp ett mångfasetterat musikaliskt porträtt av denna landsända, men filtrerat genom Tveitts eget temperament. Låtarna skulle samlas i sex sviter med olika teman, men allt kunde inte räddas. Det är många små låtar som passerar revy. Alltifrån den lilla hälsningssång som familjen hälsade sina grannar välkomna till höstfesten med via en sång med vilken flickan lockar herdegossen till hennes fäbod. Här finns en skildring av den stavkyrka som en gång fanns i Vikøy, vars klockklang hade ovanliga intervall och som byggde på en folkvisa. Ibland får bröllop firas oplanerat snabbt till faderns förtvivlan. Varför skulle sonen göra flickan gravid? Hur ska man nu hinna med skörden? Så slutar sviten med det som Tveitt uppfattade som världens vackraste visa. ”Nu sjunger jag ensam den sång vi sjöng. Farväl, ja, farväl, du den sista skymningen. I morgon när solen lyser upp, kommer den aldrig åter att färga ditt vackra hår med guld”.

© Stig Jacobsson
Produced by KAN