Wagner, Richard: Mästersångarna i Nürnberg

Mästersångarna i Nürnberg
Handlingen av Tore Eriksson

Sinfonia
Genom operans historia har man använt en rad olika uppläggningar för ouvertyren eller förspelet: Sinfonian - ett festligt välkommen till publiken utan några som helst samband med den följande operan, men så trevligt som möjligt, ungefär som en fördrink. Potpurriet - småsnuttar av sådant man tänker sig att publiken skall fastna för i operan. Stämningspreludiet - en musikalisk studie över operans grundstämning eller grundläggande polaritet av stämningar. Ridåöppnare - en direkt musikalisk del av den första scenen. Wagner använder sig av en förening av alla dessa typer i förspelet till Mästersångarna. Man bör nog också visa på en viktig äldre form-förebild: Koralpreludiet. Mästersångarförspelet visar samma musikaliska förhållande till den följande operan, som ett koralpreludium har till den följande psalmen hos Bach och Buxtehude.

Akt I
Förspelet fortsätter in i första scenen, som utspelas i Katarina-kyrkan. Man ser några bänkrader. I förgrunden är det öppna utrymmet framför koret. Gudstjänsten håller på att avslutas med en koral. I en bänk sitter Eva Pogner och Magdalena, hennes amma. En bit från dem står Walter von Stolzing, som genom tysta (men musikaliskt illustrerade), trånande blickar försöker flirta med Eva.
Medan församlingen är på väg ut efter gudstjänsten passar Walter på att inleda ett samtal med Eva och försöker fråga om hon är gift eller förlovad. Magdalena tvingar fram ett sidospår genom att fråga om Walter åter kommer och besöker herr Pogner. Hon fortsätter med att fylla i att Eva redan är brud, men att maken inte utses förrän under följande dag. Eva förklarar att den som vinner den av mästersångarna utlysta sångtävlingen också vinner henne (Eva) som brud. Hon tillägger entusiastiskt att Walter måste vinna tävlingen: Han eller ingen!
David, Hans Sachs' lärling, kommer in för att förbereda det stundande mästersångarmötet. Mästarna skall avgöra om någon ny lärling uppfyller deras stränga regelkrav och kan inväljas i deras skara. Vilken tur säger Magdalena jag har en som behöver just det. Hon tycker att hennes fästman David kan lära upp Walter. David tycker att tanken är bisarr - det som normalt tar år skall han genomföra på tjugo minuter och han är själv ännu inte ens gesäll. Efter några turer försöker han lära upp Walter, som tycker att allt är hantverkarnonsens. David föreläser om Mäsersångarnas regler, deras "Tabulatur". Vilka "toner" som hör till vilka uttryck och vilka detaljregler som gäller. Reglerna hämtade Wagner med förvånansvärt små ändringar direkt från Wagenseils Nürnberg-krönika. Musiken gjorde han lite som han själv ville.
Mästarna börjar samlas inför provsångsmötet. Walter går fram till Pogner (stenrik guldsmed och far till Eva), hälsar och säger att han vill prova in. Pogner blir överrumplad, men säger t o m uppskattande "en ung adelsman vill inträda i vår skara" när han hälsar på ytterligare anlända mästare. Stadsskrivaren Sixtus Beckmesser, som är förälskad i Eva och vill vinna morgondagens pristävling, muttrar i bakgrunden att han tänker öka sina chanser genom att sjunga en serenad för henne redan samma kväll. Han har också försökt smickra in sig hos Pogner. Han anar direkt en konkurrent i Walter.
Alla mästarna har anlänt och bagaren Kothner genomför ett högtidligt upprop. Pogner säger att han har ett viktigt medelande. Han visar på att Nürnbergarna har rykte om sig att endast bry sig om handel, hantverk och rikedom. Pogner vill demonstrera att stadens borgare skattar konsten ännu högre. Under morgondagens midsommarfirande på en äng utanför staden skall man genomföra en tävling i mästersång. Den som vinner första pris skall få allt hans gods och gull, men även hans dotter som brud. Pogner tillägger att dottern har rätt att ta emot vinnaren som make eller avvisa honom. Beckmesser och de andra mästarna tycker att tillägget är missriktat. - då blir det ju hon som avgör. Kort stök. Sachs avbryter och menar att Folket skall avgöra vem som är vinnaren. Nytt stök - nästan handgemäng (ett ord man inte får använda så ofta). Hur skulle det se ut om vi lät folket avgöra vad som är bra, frågar mästarna stimmigt och stämmigt. Pogner får slut på diskussionen genom att påminna om att dagens ärende är provsjungning och han presenterar Walter von Stolzing. Smågruffande igen.
Enligt de historiska reglerna skall den som provsjunger presentera sin bakgrund. Walter berättar om vad han studerat. Beckmesser är utsedd till dagens "Merker" - den som kollar att allt sker enligt reglerna. Han drar sig tillbaka bakom ett draperi med en griffeltavla och en krita. Kothner läser upp grundreglerna: att varje sång skall bestå av två likadana delar och avslutas med en tredje kontrasterande melodi (AAB- eller Bar-form). Han bjuder Walter att sätta sig i"sång-stolen". Walter tycker att det är en märklig idé. Kothner insisterar. Walter sitter. Bekmesser höres bakom skynket: "Fanget an!" (Börja!)
Walter börjar: "Fanget an, så ropar våren över landet. Skogen hör och jorden glädjer sig över den befrielse som våren innebär." Sången är sprungen ur stundens inspiration, men bryter tydligen mot mästersångar-reglerna, ty man hör ett envetet kritskrapande bakom skynket. Walter ignorerar krafsandet och tar ny fart för vers två. I sin iver reser han sig ur stolen. Detta är enligt reglerna nästan belagt med dödsstraff och mästarna flämtar förskräckt. Bekmesser far ut från sin plats med en fullkritad dommartavla: "Är ni klar?" frågar han "ty jag har inte mer plats på tavlan". Mästarna skrattar och börjar grumsa om alla fel det var i sången. Kothner återvänder upprepat till "Och han reste sig ur stolen!" Bekmesser visar på plagiat och otillåtna blandningar av "Äventyr-tonen" med "Blå riddarsporre-tonen", dunkel mening och dåliga rim. Sachs försöker lugna alla, försvarar Walter och menar att han borde få sjunga sin tredje vers. Det blir stökigare och stökigare. Walter ger sig in i sin tredje vers och försöker överrösta vimlet. Lärjungarna börjar dansa och sjunga. Alla rusar ut ur kyrkan. Endast Sachs är kvar. Han tittar mot den tomma sångarstolen. Orkestern avbryter den stökiga musiken som ackompanjerat bråket. En ensam oboe citerar en fras ur Walters provsång. Hela orkestern återkommer i några stormigt uppspelta sluttakter,

Akt II
Orkestern antyder en sprallig förväntan inför morgondagens midsommarfestligheter. Man ser lärlingar stänga fönsterluckor och förbereda sig för kvällen. (Obs det är inte en svensk midsommarafton. Framförallt drar inga fulla raggare genom gatorna). Scenen föreställer mynningen till en trång gränd. På höger sida ligger Pogners hus, till vänster Sachs', med en markentré till skomakarverkstaden.
Magdalena ger sin fästman David en korg med godsaker. De andra lärlingarna retar honom. Magdalena frågar hur det gick för den unge riddaren vid provsjungandet. David berättar att det gick åt skogen. Magdalena blir upprörd och går med godiskorgen. David blir ännu mer retad. Bråk. Sachs kommer genom gränden och ser till att folk lugnar sig. Han ger David order att gå in och ställa i ordning de senaste paret skor han arbetar på. Båda går in. Då kommer Pogner och hans dotter tillbaka från en kvällspromenad. De sätter sig på bänken framför huset och samtalar. Pogner gläder sig inför morgondagen. Eva gruvar sig. "Måste det vara en Mästersångare som vinner?" frågar hon. "Det är du som bestämmer vem som är mästare" svarar han och går in. Eva får genom ett öppet fönster höra av Magdalena att Walter har misslyckats i provet. Hon vill gå och prata med Sachs om saken. Magdalena avråder och berättar att hon har nyheter. Eva går in för att äta kvällsmat.
Gränden ligger tom och stilla. Sachs kommer ut och ber David ta ut hans arbete och placera det under den fläderbuske som växer utanför verkstaden. Han sätter sig för att arbeta, men försjunker i sommarkvällens ljuvlighet. Orkestern spelar försiktigt två fragment ur Walters provsång. Sachs verkar först uppfatta det som sommarkvällen omvandlad till viskande musik. Efterhand blir han mer och mer medveten om att det är minnet av den fras ur Walters sång som han påmints om redan då han tittade på den tomma sångarstolen efter mötet. Frasen består av endast några få toner - ungefär som om man ritar ut hörnen i ett dominantseptimackord. Musiken bildar en serie associationer över frasen med ytterst så förändringar - motstämmorna förändras hela tiden. Helheten blir en stort utbyggd "aria" - Sachs "Flädermonolog" över ett kort tvåtaktersmotiv.
Eva kommer ut efter att ha ätit kvällsmat. Hon går bort till Sachs och försöker fiska kring provsjungningen. Båda två för ett samtal i omskrivningar och antydningar kring vem som kan vinna nästa dag, Eva föreslår Sachs själv. Sachs svarar att han är för gammal. Slutligen kryper det fram hur illa det gått för Walter under mötet. Magdalena ropar på Eva att hennes far vill tala med henne. Sachs låtsas kritisera Walters högmod och får Eva att explodera i en anklagelse att Sachs är svartsjuk. Hon stormar upprörd iväg. "Aha", säger Sachs, "jag tänkte väl det", och går in.
Borta vid Pogners hus har Eva och Magdalena börjat ett ivrigt samtal. Magdalena berättar att Beckmesser har bett att Eva skall hålla sig vid sitt fönster, ty han kommer under kvällen för att spela en serenad. Eva ber Magdalena att klä ut sig till henne (Eva) och ställa sig i fönstret. Magdalena gillar idén eftersom David rimligtvis kommer att se henne (Magdalena) och drivas till gränsen för frieri. Det hörs steg. Magdalena rusar in för att förklä sig. Runt hörnet från en av gränderna kommer Walter. Eva utropar förtjust "Där är han! (Han)" och rusar bort till Walter. De samtalar i känsloladdade fragment a là Tristan och Isolde. Walter utropar att det enda de kan göra är att fly tillsammans - till en värld utan småborgerliga hantverkar-poeter och kitsliga smakdomare osv. och blir allt argare. Till slut grips han av en vision av kryllande och myllrande "markörer" (Merker) som väller över honom. Höjdpunkten av hans delirium avbrytes av Nattvaktens horn några gränder bort. Walter drar sitt svärd. Eva lugnar honom och uppmanar honom att gömma sig under linden till dess att nattvakten passerat. Magdalena ropar till henne att komma in. Nattvakten anländer, sjunger sin sång och försvinner igen. Sachs har hört hela samtalet. "Det här var allvarligt. Så de tänker fly tillsammans". Eva kommer, förklädd till Magdalena, tillbaka till Walter under linden. Sachs tänder en lampa som belyser deras flyktväg. De drar sig djupare in i skuggorna under trädet.
Man hör en luta stämmas. Beckmesser dyker upp för sin serenad. Han ser ingen i fönstret. Sachs bestämmer sig för att driva med honom och samtidigt förhindra Eva och Walter från att rymma. Sachs sjunger en ljudlig sång. Beckmesser ber honom vara tyst. Sachs svarar att han måste arbeta med Beckmessers skor om de skall vara klara till morgondagen. Efter mycket debatterande kommer de överens att Beckmesser sjunger sin serenad och Sachs fungerar som "markör" genom att slå på lästen för varje fel. Magdalena, förklädd till Eva, syns nu i fönstret. Beckmesser börjar sin serenad. Sachs börjar markera med hammaren. Kritisk dialog. Till slut växer markeringarna till ett kontinuerligt hamrande och Sachs blir färdig med skorna och frågar Beckmesser, med tydlig syftning på eftermiddagens provsjungning, om han är färdig med sin sång. Grannarna har väckts av oväsendet och kommer springande. Gränden är snart full av folk. David kommer med en knölpåk i handen för att prygla Beckmesser, som han tror serenaderar hans egen fjälla - Magdalena. Alla dras in i bråket. Musiken utvecklas till en komplicerad körscen - ofta kallad prygelfuga. Nattvakten blåser i sitt horn. Folkmassan upplöses på ett ögonblick. När nattvakten kommer in på scenen är alla försvunna. Aktslut.

Akt III
Förspelet inledes av en cello-melodi som sedan utvecklas genom hela stråket. Melodin har redan förekommit i bakgrunden i akt II. Senare får vi temat exponerat som musikalisk huvudgestalt i Sachs' "Wahn-monolog". Alla begrepp som på ett språk kan samlas i ett utrop blir svåröversättbara. "Wahn" har naturligtvis med svenskans van, som i vanföreställning och vansinne att göra, men försöker man översätta det tyska utropet "Wahn!" till svenska "O van!" kan man själv se hur dåligt det går. Wahn samlar en rad känslor och känslobegrepp [vanföreställningar, dårskap, fåfänglighet, Blues, irrläror, livsångest mm]. Mittdelen av förspelet utgår från en av Sachs' egna koralmelodier och återvänder slutligen till det svårmodiga Wahn-motivet.

När ridån går upp ser man Sachs sitta i sin verkstad med en foliant öppen i knät. Det är tidig morgon på midsommardagen - Johannistag. David kommer in från gatan, en aning nervös att Sachs skall vara arg över gårdagens slagsmål. Han har en korg med blommor och band till midsommarfirandet senare på dagen. I botten av korgen ligger även en korv och ett bakverk som David tänker äta när ingen ser. Sachs fortsätter läsa. David pladdrar nervöst om gårdagens handgemäng. Sachs verkar inte lägga märke till honom, men slår plötsligt igen boken med en smäll, som får David att falla på knä i ren förskräckelse. Han ber åter om ursäkt. Det var inte så farligt säger Sachs i går kväll var det "Polterabend", Busafton, och då blir det som det blir. Läs nu dina verser. David läser en vers om Johannes döparen och slås plötsligt av insikten att Hans är en kortform av Johannes och att det alltså är Hans Sachs namnsdag. David slipper straff för gårdagen och går nöjd ut. Sachs sitter ensam med boken och försjunker i meditationer kring Wahn-begreppet. Funderingarna utmynnar i minnen från gårdagens slagsmål och att han tänker dra samman alla trådarna i händelseväven till ett lyckligt slut.
Walther har sovit i Sachs' hus. Han har nu vaknat och kommer ut ur sitt rum. Sachs frågar hur han sovit. Lite men gott svarar Walter. Han är ganska tystlåten ty han har haft en dröm som var så makalöst vacker att han är rädd att den skall glida undan för evigt om han tänker på den. Men det är just det som är poetens uppgift, säger Sachs: Att försöka gripa och gestalta de egna drömmarna. Där genomlyses alla människans vanföreställningar. Poesi är endast sann-drömtydning. Talade drömmen om hur du skulle kunna bli mästare? Ack, svarar Walther, efter gårdagens katastrof har jag gett upp allt hopp. Jag är alltid optimist säger Sachs. Gör en sång som inte skrämmer dem, fortsätter han. Hur gör jag en mästersång, frågar Walter. Berätta din dröm säger Sachs, så tecknar jag ner den. Walther är rädd att alla reglerna skall jaga drömmen på flykten. Sachs visar på hur reglerna väglett forna mästare genom svåra tider. Gemensamt arbetar de fram en sång formad på ett sådant sätt att den inte skrämmer mästarna. Rim, versstruktur etc diskuteras noggrant. Det hela ger en ordentlig insikt i hur Wagner arbetat med sitt eget idématerial. Sachs och von Stolzing går ut för att göra sig i ordning för midsommarfirandet.
När scenen ligger tom kommer Beckmesser in från gatan. Han är överdrivet uppklädd och visar i en stort upplagd stum scen hur han lider efter gårdagens slagsmål. Han haltar runt i Sachs verkstad och råkar hitta det papper där Sachs har skrivit ner Walters "Morgonsång". Beckmesser känner igen Sachs' handstil och tror att det är dennes sång. "Aha!", utropar stadsskrivaren, "Nu förstår jag hur allting hänger ihop". Sedan skapar han en fälla som han själv kommer att falla i. Han tänker sig att Sachs själv har skrivit sången för att vinna dagens tävling och därmed Eva som brud. Det förklarar varför Sachs störde hans serenadsjungande osv. Sachs återvänder nu efter att ha bytt om till festen. Beckmesser anklagar Sachs för att själv ha skrivit en tävlingssång. Sachs svarar "Du har fel, den är inte av mig". Beckmesser frågar om han kan ta bladet och tänker sig att han skall vinna med en Sachs-sång. "Lovar du att säga att sången inte är din, om någon frågar? "Beckmesser dansar haltande ut ur verkstaden.
Eva kommer in från gatan (utan att möta stadsskrivaren). Hon påstår att det är något fel på hennes nya skor. Sachs undersöker. De för en dialog om skor, men båda vet att det handlar om något annat. Sachs låtsar att han kunde tänkt sig att fria till Eva, men att han inte vill råka ut för kung Markes öde i Tristan och Isolde. Här är Wagner den förste som citerar inledningsackorden till denna opera. Walther kommer ut från sitt gästrum. Eva reagerar med stor rörelse. Sachs låtsas som ingenting. Walther sjunger sin "morgonsång". Sachs kommenterar att det är en mästersång. Magdalena och David kommer in festklädda. Sachs säger att de har varit med om en födsel och döper den nya sången på mästersångarvis till "selige Morgentraum-Deutweise". Eva är "barnets" gudmor. Hon inleder den stora kvintetten, där alla, var och en på sitt sätt uttrycker sina känslor, som i en Mozart-final. David har upphöjts från lärling till gesäll.
Scenen övergår (bakom sluten ridå) till att visa midsommarfesten på en äng utanför Nürnberg. Folkvimmel marknadsstånd, öltält etc. Skrå efter skrå kommer tågande, vart och ett till sin musik och banér med skyddshelgon. Båtar med folk som rest via floden Pegnitz lägger till under jubel osv. Man hör ropet "Mästersångarna", mästarna tågar in till förspelsmusiken från första akten. När folket ser Kothner med Kung Davids banér hurrar alla. Tystnad bjudes och alla sjunger den historiske Sachs koral "Wacht auf!" och avslutar med att ropa "leve Sachs!". Tävlingen öppnas, Kothner inleder genom att inbjuda de äldsta ogifta deltagarna. Beckmesser är därmed den förste. Han går upp på en liten jordkulle. Folket mumlar om att han ser befängd ut. Beckmesser börja sjunga Walthers dikt och rör till allting fullständigt. Folket börjar mumla vad är detta? Han är förmodligen helt vansinnig, är detta morgonsångsmassakern? etc. Till slut börjar man att skratta högt, Beckmesser avbryter och vrålar: Det var Sachs som gav sången till mig! Förbannade Sachs!
Sachs intygar att sången inte är av honom, men att den är fantastiskt bra. Folket börjar muttra: "Skulle denna rappakalja vara bra!?" Sachs intygar att det finns ett vittne. Walther stiger fram. Sachs ber honom vittna om att det inte är en sång av Sachs och ger noterna till Kothner att följa medan Walther sjunger. Prissången är ytterligare en vidareutveckling av "Morgondrömsången" lite tidigare i akten. Folket och mästarna infogar beundrande kommentarer och tilldelar sedan Walther priset. Eva kröner honom med en krans av lager och myrten. Pogner utropar Walther till mästersångare. Walther avböjer. Det blir pinsamt. Sachs predikar lite för Walther: En dyster dag kan komma då Tyskland splittras etc. Tag er i akt för välska majestät uppskatta det riktiga och äkta tyska! Efter Hitler låter detta naturligtvis groteskt som i en Bogart- eller Indiana Jones-film. Att uppfatta Sachs' tal på detta sätt är ganska nära Basil Fawlty's "Don't mention the war!". Wagner må i andra sammanhang ha haft stortyska dumheter för sig, men här i operan är det egentligen inte mer än en hyllning till den konstnärliga traditionen. (som Wagner menade var heltysk. Och så kan vi hålla på i oändlighet... All right, gå o lyssna på Britney Spears i stället då!)



Mästersångarna i Nürnberg
Verktext av Tore Eriksson

I historiska romaner eller pjäser har vi normalt åtminstone tre tider som ofrånkomligen är med i spelet: 1 Tiden det handlar om. 2 Tiden då romanen eller pjäsen skapades och 3 Tiden då vi upplever eller läser det skapade. För att bara ta ett exempel: Tid 1 - Erik XIV var svensk kung kring mitten av 1500-talet. I konungens Höga nämnd fungerade Jöran Persson som prokurator. Tid 2 - 1899 skrev August Strindberg ett drama, där de två (och Karin Månsdotter) blev huvudpersoner i ett drama om makt, kärlek och förtvivlan. Tid 3 - När vi idag ser pjäsen spelas på en scen.
Vi kan aldrig återskapa vad Erik, Karin eller Jöran egentligen kände eller tänkte. Var Erik så galen som vissa inom högadeln påstod, eller var han det geni som hans bevarade kompositioner vittnar om? Strindberg hade nog historiska ambitioner, men hans pjäs är trots allt mer drama än dokumentär. Förskjutes inte maktförhållandet mellan kungen och Jöran genom dagens automatiska associationer, i synnerhet om Jöran stavas Göran och spelas på Katrineholmsdialekt?

Tid 1
Även i Wagners Mästersångarna kan vi utgå från de tre tiderna. Vi kan t o m pre-cisera tid 1 till dagen före midsommarafton 1560. Det var endast under detta år den verklige Hans Sachs var änkling. (Jag vet inte vad det har med saken att göra, men detta var endast några år efter det att den verklige Jöran Persson studerade i Wittenberg.) Staden Nürnberg var centralort för hantverk och kultur. För den ytlige betraktaren måste staden ha framstått som ett gytter av katedraler och borgarhus förbundna av trånga vindlande gränder. Hantverkarna och skråsystemet utgjorde stadens ryggrad. Systemet och levnadssättet var mycket framgångsrikt och återfinnes på många tider och platser, om än bara fläckvis.
Under 1200-talet blomstrade musik och diktkonst i Occitanien - det som nu är södra Frankrike och norra Spanien. Där förenades gamla moriska (arabiska) och judiska traditioner med västeuropeiska i Troubadour-kulturen. Blomman hade alltså ett uråldrigt, vittförgrenat rotsystem. Det som var nytt i det hällörade Europa var emellertid brännpunkten på den världsliga, personliga kärleken. Folk hade väl förmodligen älskat varandra förr, men man skrev inte så mycket dikter eller melodier om det. Den nya konsten spred sig norrut. I de tyska provinserna kallade sig de nya kärleksbesjungarna, Minnessänger. Till en början var verksamheten huvudsakligen aristokratisk, men omfattade snart även de större städerna, där skråsystemet genomsyrade alla livets skiften. Det blev nästan självklart att man behandlade dikt och sång på samma sätt som man behandlade allt som man ansåg var av intresse, dvs genom ett komplicerat system av regler vidareförda av mästare, gesäller, nämnder och melodifestivaler. Hela samhällsväven beskrevs 1697 av professorn i offentlig rätt och historia Johann Christoph Wagenseil från Nürnberg. Wagenseil gjorde omfattande resor över hela Europa och Nordafrika. Hans professur utvidgades så småningom till att gälla kanonisk rätt och etnologi. I Biographisch-Bibliographisches Kirchenlexikon (1998) och Jewish Encyclopedia framhäves speciellt hans arbete med att förbättra relationerna mellan judar och kristna. Vi återkommer till detta i samband med Tid 2 1/2. Hans Nürnberg-krönika från 1697 beskriver visserligen stadens allmänna historia, men han ägnar ett omfattande avsnitt åt mästersångarna med detaljerade beskrivningar av deras regler och skolor. Han namnger även äldre mästare långt tillbaka i troubadourtraditionen. Man hade uppenbarligen aldrig glömt de occitanska rötterna. Listan över tidigare mästare omfattar bl a skomakaren Hans Sachs - Huvudpersonen i Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Sachs lever inte bara vidare genom sin mästartitel och samtidsrykte. Det finns gott om bevarade dikter, sånger och pjäser från hans hand och de är fortfarande läsvärda! Han skrev bl a ett drama om Tristan och Isolde. Det alluderas på detta i Wagners tredje akt, men det har alltså även ett verklighetsunderlag.

Tid 2
Genom att snåla på skiljetecken försöker jag i följande levnadsbeskrivning antyda den minst sagt hektiska karaktären i Wagners liv. Ibland snålar jag, för den dramatiska effektens skull, även på sanningen (hälften av hans syskon gifte sig t ex inte med förläggare. Pappan var kanske inte polischef utan endast någon sorts polisbefäl och kanske bara mycket teaterintresserad).

Wagners uppväxt var bisarr som en såpopera byggd på en Feydeau-fars. Han hade en drös av syskon, som alla vägrade att sova i rummen intill honom eftersom han hade så väsniga mardrömmar. Hälften av syskonen blev skådespelare eller operasångare, resten gifte sig med förläggare. Richards pappa var polischef i Leipzig, men hängde bakom scenen på teatrar och dog innan den yngste sonen var ett halvår gammal. Richard uppfostrades i stället av moderns nye make, skådespelaren och målaren Ludwig Geyer, som beundrades djupt av fostersonen. I det första manuskriptet till Mein Leben betraktade Wagner t o m Geyer som sin biologiske fader.
Under lång tid bodde han också hos farbrodern Otto Wagner, en ytterst lärd och excentrisk person med ett mycket välförsett bibliotek. Efter något års universitets-studier (ingen vet riktigt i vad, men förmodligen musikhistoria) då Wagner höll på att spela bort hela moderns pension i kort, blev han kördirigent vid teatern i Würtzburg, där han gifte sig med prima donnan. Efter att ha undkommit den ryska gränspolisen, reste han via Norska fjordar och London till Paris, där han slet ont genom att arrangera populära operetter för kornett och piano och sitta en månad på gäldstuga. Hemma i Tyskland blev han erbjuden att bli kapellmästare vid stadsteatern i Dresden. Denna tjänst var så oerhört upphetsande att han blev tvungen söka kur vid ett brunnshotell i Marienbad 1845. Enligt läkarnas ordinationer skulle han tillbringa dagarna i lugnande bad. Mellan baden läste han Gervinus' Tyska litteraturhistoria. Mitt i ett kurbad (den 16 juli) greps han av Lohengrin-historien och beslöt att komponera en opera däröver. Han rusade upp ur badet och kom samtidigt på att läkarna hade beordrat honom att lugna ner sig. Det slog honom då att en komedi inte skulle anstränga nerverna lika mycket. Han kände till Grimms Über den altdeutschen Meistersang och tänkte sig en liten rask komedi som spelade mellan stränga hantverksregler och flödande inspiration. Han slängde ner alltsamman i en (fortfarande bevarad) skiss på 12 sidor och återgick till badet (om han inte var för upprörd).
Efter det att Wagner 1848/49 hade försökt göra revolution tillsammans med Bakunin och några till, tvingades han i exil. Det var alvarliga saker - medrevolutionärerna dömdes till döden eller långa fängelsestraff. Wagner lyckades dock avvika före rättegången. Han kunde emellertid inte återvända till Tyskland. Det såg ut som om det skulle gälla för evigt, men efter ca 20 år lyckades han få amnesti. Han bosatte sig i Schweiz och ägnade tiden åt att författa texter, studera och låna pengar - det är förvånansvärt dyrt att leva i exil.
Den första prosaskissen från 1845 låg vilande på papper och i Wagners bakhuvud fram till 1861, då han insåg att det skulle dröja innan någon klarade av att uppföra hans nyskrivna Tristan och Isolde. Han drog fram sin Mästersångar-idé igen. Avsikten var att komponera en liten behändig opera, som kunde spelas på även de medelstora operahusen. Ingen hjältetenor och ingen svår sopranroll. När Wagner var färdig några år senare visade sig partituret vara det mest omfattande dittills i historien, med utmanande svåra roller för tenor och sopran och dessutom en, i omfattning, teknikkrav och insiktsfullhet aldrig tidigare skådad roll för bas-baryton. I början av 1860-talet gjorde Wagner alltså en ny prosaskiss och genomförde den poetiska slutbehandlingen av texten - av allt att döma tycks det ha varit i samband med detta moment han alltid även komponerade musiken. Man brukar ofta kommentera med förundran att Wagner komponerade förspelet till Mästersångarna innan han satt en ton till själva pjästexten. För Wagner var det nog inte så: När han skrev förspelet var resten av operan redan färdigkomponerad i hans huvud.
När Wagner skulle färdigställa den andra prosaskissen 1861 samlade han material som till en vetenskaplig avhandling. Eftersom han befann sig i exil var han tvungen att ordna fjärrlån genom ombud, Peter Cornelius lyckades ombesörja lånet av Wagenseils Nürnberg-krönika från hovbiblioteket i Wien. Här fanns alla namn och detaljer Wagner behövde. I första akten sker ett upprop inför sångarmötet i Katarinakyrkan, Namnlistan och de närvarande personerna är praktiskt taget helt från Wagenseil med några småändringar: Fritz Zorn blir t ex Balthasar Zorn etc. Wagenseil uppger endast namn. Wagner hittade de olika mästarnas yrke hos Hans Sachs-eleven Adam Puschmann och ändrade dessutom lite som han ville. Hos Wagner är Kothner bagare, i verkligheten var han nål- och spännesmakare. Hermann Ortel hade samma yrke - Hos Wagner har han dock blivit tvålkokare osv. Wagner gjorde även en detaljerad avskrift av regelsystemet - Mästersångarnas "Tabulatur" och återkommer flerfaldigt till de ofta bisarrt detaljerade namnen för de olika "tonerna" etc - framför allt i Davids desperata försök att lära upp Walter till mästersångare på en kvart i Akt I.
Wagner var klar med texten i poetisk form den 25 januari 1862. Förspelet var klart i april. Vid samma tid började han skriva ner musiken. På grund av besvärliga levnadsomständigheter kunde han inte färdigställa partituret förrän i oktober 1867. Operan uruppfördes följande år i München.
Då har vi klarat av tid 1 och 2, bakgrund och tillkomsthistoria. Normalt skulle vi nu kunna fortsätta in i tid 3, tiden då vi möter verket. Det går inte ty i detta fall vilar ett döljande mörker mellan tid 2 och 3.

Tid 2 1/2
Under 1930-talet lade Hitler och nazismen beslag på hela den tyska kulturhistorien och skrev om den efter eget gottfinnande. Sedan länge avlidna konstnärer, författare och tonsättare suddades ut ur historien. Då levande drevs i exil eller sattes i koncentrationsläger. Och detta enbart på grund av deras judiska börd. Wagner lyftes fram som Tysklands store kulturhjälte. Man försökte demonstrera hur han redan under 1800-talet tänkt nazi-riktiga antisemitiska och stortyska tankar. Det stämmer så långt att Wagner under slutet av sitt liv skrev några otäckt rasistiska texter. Mot detta bör ställas att han ända intill slutet av sitt liv uppfattade den judiske Geyer som sin biologiske och konstnärlige fader. Han måste dessutom ha varit fullt medveten om Wagenseils utpräglade antirasism. Hade Hitler läst sin litteraturhistoria hade han förmodligen låtit bränna Wagenseils Nürnberg-krönika. Det stortyska hos Wagner intresserade naturligtvis också nazisterna. Men även detta bör betraktas i sitt sammanhang: Tyskland bestod liksom Italien fram till mitten av 1800-talet av en rad småstater. Vi kopplar inte automatiskt Verdi till Mussolini bara för att han arbetade för sammanslagningen av de italienska småstaterna till en nation. Varken Verdi eller Wagner kunde ta ställning till fascism eller nazism eftersom de sedan länge var döda när denna katastrof drabbade mänskligheten. Av samma skäl kan de varken förklara eller försvara sig.

Tid 3
På ett vis är tid 3 onåbar eller åtminstone obeskrivbar - Den är varje enskild individs ensak. Upplevelsen kan dock försvåras genom onödiga hinder. Över Wagner har ett kummel rests, en ättehög av tunga stenar. Hitler och allt han ställde till med under halvtid, ligger där som en hindrande menhir. Men även senare företeelser har byggt ut högen: Valkyrie-ritten i Apocalyps Now eller Klingsor-ackorden i både skräck- och Science fiction-filmer.
Wagners rykte om väsnighet har bleknat vid ljudet från även små rockband, men tiden det tar att höra en Wagner-opera!! Jovisst, men om man försöker sig på att beskriva skeenden som sträcker sig utöver TV-ålderns 15 sekunders uppmärksamhet, så blir t o m 20 minuter lång tid. Hur är det med alla ledmotiven då? Wagner använde själv inte begreppet. Det är en efterkonstruktion av systemglada tyskar. Om man ser en vanlig talpjäs eller en film behöver man sällan tabelluppställningar för att begripa att nu befinner sig aktörerna i ett rum, nu sätter sig en av dem på en stol etc, eller nu blir det ljusare, nu blir det dag osv. Visst kan det berika upplevelsen att kartlägga och följa det hela, men det är om man blivit gripen av förloppet. Då kan det ju t o m vara kul med psykoanalys.

Tore Eriksson jan 05

Produced by KAN