Wagner, Richard: Tannhäuser

Richard Wagner
Tannhäuser uvertyr

Från och med Den flygande holländaren tog Wagner aldrig mer utgångspunkt i endast en historia då han skapade ett musikdrama. Han sammansmälte alltid flera historier, myter och legender till en sammanhängande helhet. Så arbetades t ex Ringen fram ur Völsungasagan, delar av Eddan, Biterolf-sagan, bröderna Grimms historia om pojken som inte kunde bli rädd m fl. Wagner tycks ha spårat alla källor in till det första utflödet som om det gällt ett vetenskapligt arbete. Även den fortsatta behandlingen av materialet visar sådana egenskaper. Operan Tannhäuser var en sammansmältning av en historia om en sångarstrid på Wartburg ur E. T. A. Hoff-manns novellsamling, Serapionbrö-derna och den gamla dikten Sångar-striden på Wartburg. I dessa två förekommer inte Tannhäuser. Den som kom närmast var Heinrich von Ofter-dingen (Wagner behöll förnamnet). Tannhäuser har förmodligen hämtats av Wagner från bröderna Grimm och Tiecks historia Den trogne Eckhart och Tannhäuser. Det finns en rad ytterligare källor (t ex de skvallerhistorier som hakat fast vid den stackars historiske Tannhäuser och som man kunde förfasa sig över under den senare delen av medeltiden). Det viktiga är emellertid principen, att inleda arbetet på varje opera med en "vetenskaplig avhandling".

Den historia som utkristalliserades i operan berättar om hur Heinrich Tannhäuser slagit sig ner hos Venus i hennes bostad i Hörselberg nära Eisennach. Han längtar ut och sjunger sig fri. Ute i skogen träffar han på ett jaktsällskap. En av dess medlemmar, Wolfram von Eschenbach, känner igen sin gamle försvunne vän Heinrich. Tannhäuser inbjudes till Wartburg. Där hans gamla kärlek, den änglalika Elisabeth väntar, hon har inte glömt honom. Lantgreven anordnar en sångarstrid. Medan övriga riddare sjunger om upphöjd och renhjärtad kärlek bryter Tannhäuser ut i passionerade och opassande hyllningar till Venus. Detta veneriska utbrott gör alla arga och de har för avsikt att slå ihjäl honom. Elisabeth skyddar honom och det överenskommes att Tannhäuser skall vallfärda till Rom och få påvens förlåtelse. Tannhäuser återvänder oförlåten från Rom, träffar Wolfram och berättar allt. Heinrich tänker återvända till Venus, som i sin tur dyker upp med hela sitt följe. Han räddas emellerti åter igen av Elisabeth och operan slutar lyckligt med att alla dör. (Utom Wolfram och några till).

Kromantiken har en lång historia, men man bör skilja på kromatiska passager inom en diatonisk ram och de fall där det kromatiska trängt in i musikens djupaste strukturer. Den senare företeelsen börjar inte systematiskt undersökas förrän under 1800-talet. Det råder ingen tvekan om att Wagner var den som gick längst och trängde djupast i just detta avseende. I Tristan och Isolde går han t o m så långt att de byter plats: det diatoniska finns kvar, men utspelas inom en kromatisk ram. I Ringen finns det kromatiska motivkomplex som ställes mot diatoniska. I Parsifal förs denna princip så långt att man anar ett systematiskt parallellställande av diatoniska och kromatiska motiv. Den första gång Wagner testar detta är emellertid i Tannhäuser. Det finns ett diatoniskt komplex kring pilgrimer, riddare, Wolfram, Elisabeth och det lantgrevliga hovet och ett kromatiskt kring Venus och hennes värld. Detta ger Wagner möjlighet att beskriva Tannhäusers vack-lande mellan Elisabeth och Venus lika exakt som om det var uppritat i ett koordinatsystem.

Uvertyren kan ses som en anpassning av sonatformuppläggningen till en polaritet mellan diatoniskt och kromatiskt i stället för tonika och dominant. Eller motiviskt som Pil-grimskör till Venus och åter till Pilgrimskör.

av Tore Eriksson mars 05


Produced by KAN