Williams, Vaughan: Symfoni nr 2

VAUGHAN WILLIAMS Symfoni nr 2

Ralph Vaughan Williams menade, enligt vad han själv påstår, att han aldrig skulle skriva någon symfoni - Det blev till slut de klassiska nio. Utgångspunkten blir ändå begriplig med tanke på de två karaktärsdrag som tycks ha dominerat hans personlighet: det jordnära och det visionära. Kombinationen kan tyckas omöjlig och själv var han nog endast medveten om det första draget i yngre år. Han betonade då sina engelska rötter: Folkvisan, kyrkomusiken och den engelska musiken från 1500- och 1600-talen var hans självvalda och instinktiva fundament. Med den utgångspunkten var symfonier snarast något affekterat som skrevs av personer som sprang omkring i barett och sade "Graand piaano" och så. Det visionära draget fick förmodligen kämpa sig fram genom en spärreld av självironi. Men det är nog nödvändigt i vår sura tid: Vi kan endast svälja känslosamhet om den Mahleriskt presenteras som sentimentalitet inkapslad i sarkasm. På samma sätt blir det lättare att välkomna visioner om de kommer i tweedkavaj och med jordkokor kring fötterna. Nåja, det finns gott om lyssnare som helt har fastnat för de visionära sidorna. Men då hör man endast hälften.

De nio symfonierna brukar grupperas i tre grupper om tre var: I. A Sea Symphony (1903-09), A London Symphony (1912-13), Pastoral Symphony (?-1921); II. Symphony [nr 4] in F minor (1931-34), Symphony [nr 5] in D major (1938-43), Symphony [nr 6] in E minor (1944-47); III. Sinfonia Antartica (1949-52), Symphony No. 8 in D minor (1953-55), Symphony No. 9 in E minor (1956-57). Den första gruppen speglar något Vaughan Williams tveksamhet inför symfoniformen: A Sea Symphony är lika mycket en symfonisk kantat som en symfoni. A London Symphony kan liksom Pastoral Symphony betraktas som en fyrsatsig tondikt. Den andra gruppen framstår som den mest "abstrakta". Här framstår Vaughan Williams som den främste förvaltaren av arvet efter Brahms. Ändå har man läst in profetior om andra världskriget, fredslängtan och reaktioner på krigets våld. Sinfonia Antartica växte ur musiken till en film om upptäcktsresanden Scott och har givetvis starka programmatiska drag. Symfoni nr 8 är charmerande lekfull i sin sektionsindelning av orkestern, Symfoni nr 9 slutligen är den mest klagofullt visionära av alla nio.

Av någon anledning brukar alla, musikhistoriker såvälsom strölyssnare vänta sig att ett programmusikaliskt verk skall berätta en historia eller visa en serie otvetydigt specificerbara bilder. Så är det ytterst sällan. Oftast kan man endast peka på en rad teman som kan namnges, men det är ytterst sällan temat fortsätter att berätta en historia på ett sätt som motsvarar en litterär förlaga. Det rör sig mer om breda rubriker och övergripande atmosfärer.

Tore Eriksson

Produced by KAN