Wolf Hugo: Italiensk serenad

Hugo Wolf, vars stora produktion av sånger ofta jämställs med Schuberts och Schumanns, var som person och konstnär kompromisslös.  Detta, i kombination med en vass tunga och ett ibland våldsamt temperament, gjorde att han större delen av sitt liv levde i stor fattigdom. Hans ekonomiska situation förbättrades något när han blev musikkritiker på en av Wiens stora tidningar, men genom sina artiklar fick han ännu flera fiender. Efter att ha hört uruppförandet av Brahms tredje symfoni skrev han t ex att Brahms "var en relik från en förgången tid". Istället föredrog han tidens modernister som Wagner och Bruckner.
Mot slutet av Wolfs liv försämrades hans hälsa drastiskt. Han betraktades som sinnessjuk och fick tillbringa de sista åren av sitt liv på mentalsjukhus. Men vid sin död, 1903, hade hans musik börjat uppmärksammas i större utsträckning. Bland annat uppfyllde Gustav Mahler, hans gamla studiekamrat från konservatorietiden, löftet att uppföra Wolfs enda opera, Der Corregidor, på hovoperan i Wien.
Vokalmusik, sång och piano, stod helt i centrum för Wolfs skapande och det finns bara några få undantag i hans verkförteckning. Han instrumenterade t ex pianostämman till en handfull av sina sånger för orkester och, förutom ovan nämnda opera, så påbörjade han också, innan sinnessjukdomen hunnit bryta ut, en ny opera, som dock kom att bli ofullbordad.
Då det gäller ren instrumentalmusik finner man bara ett par verk av större format: en stråkkvartett och en symfonisk dikt. Men sedan finns också hans Italienska serenad, ett knappt tio minuter långt stycke, som blivit ett av Wolfs mest spelade verk. Han skrev stycket under en vecka i början av maj 1887 och troligtvis var det tänkt som första satsen i ett tresatsigt verk, med en långsam andra sats och en snabb tarantella  som final, men de båda andra blev aldrig färdiga. Ursprungligen skrevs stycket för stråkkvartett, men 1892 instrumenterade han det för större ensemble.

Produced by KAN